MEER teater

 

där jag kan få plats att uttrycka mig,

 

där tankar får gro och tänkas ifred.

 

Min egen plats i etern.

 

Där ni kan komma förbi på visit

 

och dricka hallonsaft i bersån.

 

Välkomna till http://www.meerteater.se/

 

Vi ses där.

 

 

 

 

Min nya rekvisita!

Den skimmrar.

Jag drar fram den i ljuset.

Tusen tankar och möjligheter blir synliga.

Den får mig att bubbla av glädje, lekfullhet och upptäckarlust.

Den är verkligen magisk.

Man vill bara ligga på soffan och se hur molnen svävar förbi utanför,

eller lyssna på regnet som droppar på fönsterblecket,

dra en filt över sig och sova lite mer.

Kanske se en dålig film

och en riktigt bra.

Baka ett bröd, eller två.

Dricka te.

Skriva nåt litet om ingenting.

 

 

Laga en god soppa.

Sy nya kuddöverdrag.

Vattna blommorna.

Sätta lite pärlor på en tråkig mössa.

Lyssna på musik

och hitta nya favoritlåtar.

 

 

 

Men vad man kanske inte vet är att den där tiden på soffan med molntittandet, regndroppandet och kakätandet med den mysiga filten är bästa grogrunden för kreativiteten.

 

Lite tristess,

lite mindre stress,

ingen press.

 

 

Det är stekhett i Visby. Temperaturen har legat strax över 30 grader i flera dagar, så det är skönt att komma in skuggan och den relativa svalkan i S:t Clemens ruin för att ställa i ordning inför föreställningen.

Jag håller på och målar ett standar att bära i Medeltidsveckans invigningsparad. Färg och pensel är pilligt värre och lite nervöst när man inte kan sudda. Bäst att hålla tungan rätt i mun.

Någonstans under processen med en föreställning så tvivlar jag alltid på att det ska gå att få ihop. Då är det bra att ha en bok som den här.

Nu är de pyttesmå konstverken tillbaka på sina hyllor i teaterfoajen/galleriet där jag repar. Utställningen heter "Fifty-fifty-begränsningen som metod". Varje verk är utrustat med ett eget förstoringsglas så man kan se alla detaljer, då ytan bara är 50x50 mm. Det är roligt och inspirerande att kika ner på varje konstverk, svårare är det att repa yviga koreografier. Jag får göra som konstnärerna och använda "begränsningen som metod". Det skapar också nya möjligheter och nya koreografier blir till.

Jag har precis fått låna en liten, liten teater för repetitioner.

Den är så liten att scenytan bara är sex kvadratmeter.

På Medeltidsveckan är scenen, precis som förra året, femton kvm. 

 

Vad gör man då?

 

Man upptäcker att deras foajé är tjugofem kvm och bestämmer sig för att repa där.

 

När man har börjat repa så inser man det jobbiga med att ha gigantiska fönsterrutor ut mot torget.

Där, precis utanför, passerar bla. parkarbetare, burksamlare och hundrastare.

Det är helt enkelt full insyn.

Obekvämt.

Då erinrar man sig att någon, någon gång, har sagt att det är bra med öppna repetitioner. Att man inte ska vara rädd att släppa in folk och prova vad som funkar mot dem. Deras input kan vara värdefull. Så det kanske är bra med en glasvägg mot torget trots allt.

 

Glömde jag säga att foajén även fungerar som galleri?

På de små vita hyllorna, kan man i vanliga fall, beskåda de pyttesmå konstverken.

 

Ja, kanske inte översvallande, livsavgörande kär-och-galen-lycklig. Men lyckligt organiserad och lugn med att allt är sorterat och lätt att hitta under flikar som heter saker i stil med ekonomi, produktionsplan och föreställningsidéer. 

 

När alla mina papper är samlade i en stilig svart ringpärm så ger det mig överblick och ro. Någonstans att ta avstamp ifrån. Någonstans att samla alla kreativa utkast och idéer.

 

Till skillnad från om allt är en enda röra av halvt utrivna blad i ett sönderfallande collegieblock. Det är då var-skrev-jag-det-där-stressen infinner sig och man börjar bläddra bland halvfärdiga scenidéer och affischutkast utan att hitta det man söker.

 

Jag har längtat efter en pärm. En stilig, svart, tygklädd. Nu håller den ordning på mina papper och alla fladdriga idéer.

 

I somras fick jag testat om vingarna bar och jag måste säga att det gick över förväntan. Jag kunde ha kraschlandat nånstans i Visbys utkanter med en bucklig självkänsla och ett par borttappade landningshjul. Istället seglade jag in och landade mjukt och fint, med skräckblandad förtjusning, på gräsmattan i Drottens ruin.

Men hur kommer man vidare? Jag stämde träff med en vän för att prata om hur det är att driva egna projekt. Höra hur hon har gjort, vart man ska vända sig och vad man kan tänka på. Vi pratade om vilka vägar som är bra och vilka som är sämre, hur man ska lägga upp planen och vad man ska fokusera på.

 

Men oavsett, så är det viktigaste av allt att tro på det man gör.

Jag kan flyga.

 

Det nya året ligger framför mig som ett oskrivet blad.

Jag hämtar färgburkarna och greppar pennan...

 

...först några nya rutor till höger på bloggen,

strukturerar om och skriver in information

om föreställningen, om MEER teater och om mig.

 

...doppar en pensel...

 

Att gå på möte med medeltidsveckans arrangörer och alla de andra artisterna är en upplevelse. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig när jag klättar jag nerför stentrappan till källarvalven, men snart hör jag glada röster. De flesta känner varandra sen tidigare. Bara jag är helt ny. Några giganter skrattar och ryggdunkar varandra. Brottstycken av samtal virvlar förbi. En har tvinnat sin mustasch, en annan har flätat sitt skägg. Någon har skrivplattan redo. 

 

Vi sätter oss på bänkarna med fårskinnsfällar och pratar om hur veckan har varit i stort och smått. Mycket är nytt för mig och jag försöker få med mig så mycket som möjligt av det som sägs. Snart trollas det fram lite tilltugg och samtalen kommer igång ordentligt kring borden.

 

Snart får vi höra om arrangörernas visioner inför nästa år. Någon jonglerar fram lite nya idéer. En annan inflikar en akrobatisk tankevurpa och skratten avlöser varandra. Det är högt i tak i de gamla källarvalven. Med brinnande iver läggs förslag fram som lyser upp hela rummet och får det att gnistra. Värmen och engagemanget känns, trots stenmurarnas kyla. Någon har klättrat högt upp bland tinnar och torn och spanar flera år framåt. När jag lämnar sällskapet svävar jag uppför trappan på den glädje som jag förstått är drivkraften för hela veckan.

 

Och en sak är säker.

De älskar verkligen sin Medeltidsvecka.

 

 

Än så länge händer det mesta i mitt huvud. Jag funderar på hur jag ska fortsätta arbeta med föreställningen så den blir ännu bättre. Mycket ska vara kvar men en del scener ska arbetas om eller ersättas med nya scener som blir tydligare. Både för mig och för publiken.

 

Nu samlar jag stoff till de där nya scenerna. Bilder, ljud, intryck och delar av samtal... Testar dem i huvudet. Funderar på hur de ska passa in, viket behov de fyller. Hur de ska kopplas ihop med resten. Jag passar på att inspireras av andra föreställningar, andra konstformer och den helt vanliga vardagen.

 

 

Jag saknar Drottens ruin.

Ja, hela Medeltidsveckan faktiskt.

 

Men nu är det tid att se vad som var bra och vad som kan bli bättre med föreställningen och arbetet runt omkring. Dags att packa upp och tvätta kostymen, se över budgeten, fylla i blanketter, få nya idéer och samla ny energi. Snart tar jag nya tag, men först lite semester. Då börjar det snart klia i fingrarna och man kan sätta igång igen.

 

I mitt andra möte med publiken var de lite mer reserverade och då är det lätta att tro att de inte uppskattar föreställningen eller att de inte hänger med i svängarna. Men efteråt var det många som kom fram och sa att det var en väldigt fin föreställning och berättade vilka delar som berört dem och fått dem att tänka eller skratta inombords.

 

Jag tror också jag har fått mitt första fan. En tjej som var först att köpa biljett när vi öppnat och som efteråt ville berätta att det var "en jättebra föreställning" och bad att få en kram. Så fint. Tack för att du kom. Och tack till alla andra som var där och tittade.

 

Fina Drottens ruin i väntan på publiken. Snart, snart.

 

Fantastiskt väder på vägen mot Visby.

På måndag är det premiär kl 18 i Drottens ruin.

Jag är inte nervös än, mera nyfiken och förväntansfull.

 

Jag syr kostym i ilfart. Klippa, klippa, nåla, nåla, sy, sy, sy.

Symaskinen tuffar på som ett litet ånglok. Undrar om man kan trimma den så den blir snabbare, som en moped?

 

Puh.

Nu har jag fått ordning på scenerna.

Radat upp dem, tejpat fast dem och fått dem att klinga tillsammans.

Nu återstår lite små justeringar och lite instudering, så sitter alla stämmor som de ska.

 

Det ensamma bladet då? Får inte det vara med?

Jo, det är dirigenten.

 

Man stoppar in vita tygskor,

och vips,

ut kommer ett par i fint brunt skin.

 

Ett yttre öga är bra.

Riktigt bra.

 

Att nån kan se utifrån när man själv är mitt i processen. Man kan få bekräftat att man har hittat en bra väg, att kartan stämmer och att målet kanske är närmare än man tror. En vän som kan ge bra feedback och lyfta sånt man tänkt på men kanske stoppat i fickan under vandringen. Som får en att plocka fram de där guldkornen och bearbeta dem, så de bildar ramen för hela föreställningen, får scenerna att svänga tillsammans och skapar en tråd som glimmar.

 

Ett ödmjukt tack.

 

Scenerna börjar haka i varandra lite smått, som pusselbitar. De vill hitta sina kompisar. I helgen ska jag ta och pussla ordentligt, leta fram fler bitar ut lådan och foga till de jag har. Se om det finns en ram som passar och...

 

Om jag är klar sen?

Nä, inte riktigt, men på väg mot klarhet,

och på vägen kan vad som helst hända.

 

Idag läser jag på om prinsessor och grodprinsar, förgiftade äpplen och tappade skor.

 

Idag har jag jobbat med en scen som jag har sett torna upp sig som ett berg i fjärran.

Ju mer jag tittade på den ju större och mer svårbemästrad såg den ut.

Men bara man tar ett litet steg och gör sig en liten stig så kan man komma långt.

Nu kan jag njuta av utsikten när jag i alla fall är halvvägs upp till toppen.

Men vi är inte klara än, berget och jag.

 

Repetitioner pågår. Jag har lyckan att få jobba i en black box med dagsljus. Scener skapas, och bearbetas och knådas. Här blir det koreografier och text i en salig blandning.

 

Hittade ett jättevackert och mjukt ylletyg som jag nu satt saxen i. Det är till på köpet väldigt lätt och följsamt att jobba med. Men vad är det som sys egentligen? Jo, en mantel. Jag spelar ju på medeltidsveckan. Manteln är tänkt att fungera på olika vis i olika scener och det kommer att bli härligt att snart kunna använda den under repetitionerna.