MEER teater

Jag håller på och målar ett standar att bära i Medeltidsveckans invigningsparad. Färg och pensel är pilligt värre och lite nervöst när man inte kan sudda. Bäst att hålla tungan rätt i mun.

Någonstans under processen med en föreställning så tvivlar jag alltid på att det ska gå att få ihop. Då är det bra att ha en bok som den här.

Nu är de pyttesmå konstverken tillbaka på sina hyllor i teaterfoajen/galleriet där jag repar. Utställningen heter "Fifty-fifty-begränsningen som metod". Varje verk är utrustat med ett eget förstoringsglas så man kan se alla detaljer, då ytan bara är 50x50 mm. Det är roligt och inspirerande att kika ner på varje konstverk, svårare är det att repa yviga koreografier. Jag får göra som konstnärerna och använda "begränsningen som metod". Det skapar också nya möjligheter och nya koreografier blir till.

Jag har precis fått låna en liten, liten teater för repetitioner.

Den är så liten att scenytan bara är sex kvadratmeter.

På Medeltidsveckan är scenen, precis som förra året, femton kvm. 

 

Vad gör man då?

 

Man upptäcker att deras foajé är tjugofem kvm och bestämmer sig för att repa där.

 

När man har börjat repa så inser man det jobbiga med att ha gigantiska fönsterrutor ut mot torget.

Där, precis utanför, passerar bla. parkarbetare, burksamlare och hundrastare.

Det är helt enkelt full insyn.

Obekvämt.

Då erinrar man sig att någon, någon gång, har sagt att det är bra med öppna repetitioner. Att man inte ska vara rädd att släppa in folk och prova vad som funkar mot dem. Deras input kan vara värdefull. Så det kanske är bra med en glasvägg mot torget trots allt.

 

Glömde jag säga att foajén även fungerar som galleri?

På de små vita hyllorna, kan man i vanliga fall, beskåda de pyttesmå konstverken.