MEER teater

Nu är de pyttesmå konstverken tillbaka på sina hyllor i teaterfoajen/galleriet där jag repar. Utställningen heter "Fifty-fifty-begränsningen som metod". Varje verk är utrustat med ett eget förstoringsglas så man kan se alla detaljer, då ytan bara är 50x50 mm. Det är roligt och inspirerande att kika ner på varje konstverk, svårare är det att repa yviga koreografier. Jag får göra som konstnärerna och använda "begränsningen som metod". Det skapar också nya möjligheter och nya koreografier blir till.

Jag har precis fått låna en liten, liten teater för repetitioner.

Den är så liten att scenytan bara är sex kvadratmeter.

På Medeltidsveckan är scenen, precis som förra året, femton kvm. 

 

Vad gör man då?

 

Man upptäcker att deras foajé är tjugofem kvm och bestämmer sig för att repa där.

 

När man har börjat repa så inser man det jobbiga med att ha gigantiska fönsterrutor ut mot torget.

Där, precis utanför, passerar bla. parkarbetare, burksamlare och hundrastare.

Det är helt enkelt full insyn.

Obekvämt.

Då erinrar man sig att någon, någon gång, har sagt att det är bra med öppna repetitioner. Att man inte ska vara rädd att släppa in folk och prova vad som funkar mot dem. Deras input kan vara värdefull. Så det kanske är bra med en glasvägg mot torget trots allt.

 

Glömde jag säga att foajén även fungerar som galleri?

På de små vita hyllorna, kan man i vanliga fall, beskåda de pyttesmå konstverken.

Puh.

Nu har jag fått ordning på scenerna.

Radat upp dem, tejpat fast dem och fått dem att klinga tillsammans.

Nu återstår lite små justeringar och lite instudering, så sitter alla stämmor som de ska.

 

Det ensamma bladet då? Får inte det vara med?

Jo, det är dirigenten.

 

Ett yttre öga är bra.

Riktigt bra.

 

Att nån kan se utifrån när man själv är mitt i processen. Man kan få bekräftat att man har hittat en bra väg, att kartan stämmer och att målet kanske är närmare än man tror. En vän som kan ge bra feedback och lyfta sånt man tänkt på men kanske stoppat i fickan under vandringen. Som får en att plocka fram de där guldkornen och bearbeta dem, så de bildar ramen för hela föreställningen, får scenerna att svänga tillsammans och skapar en tråd som glimmar.

 

Ett ödmjukt tack.

 

Scenerna börjar haka i varandra lite smått, som pusselbitar. De vill hitta sina kompisar. I helgen ska jag ta och pussla ordentligt, leta fram fler bitar ut lådan och foga till de jag har. Se om det finns en ram som passar och...

 

Om jag är klar sen?

Nä, inte riktigt, men på väg mot klarhet,

och på vägen kan vad som helst hända.

 

Idag läser jag på om prinsessor och grodprinsar, förgiftade äpplen och tappade skor.

 

Idag har jag jobbat med en scen som jag har sett torna upp sig som ett berg i fjärran.

Ju mer jag tittade på den ju större och mer svårbemästrad såg den ut.

Men bara man tar ett litet steg och gör sig en liten stig så kan man komma långt.

Nu kan jag njuta av utsikten när jag i alla fall är halvvägs upp till toppen.

Men vi är inte klara än, berget och jag.

 

Repetitioner pågår. Jag har lyckan att få jobba i en black box med dagsljus. Scener skapas, och bearbetas och knådas. Här blir det koreografier och text i en salig blandning.