MEER teater

Man vill bara ligga på soffan och se hur molnen svävar förbi utanför,

eller lyssna på regnet som droppar på fönsterblecket,

dra en filt över sig och sova lite mer.

Kanske se en dålig film

och en riktigt bra.

Baka ett bröd, eller två.

Dricka te.

Skriva nåt litet om ingenting.

 

 

Laga en god soppa.

Sy nya kuddöverdrag.

Vattna blommorna.

Sätta lite pärlor på en tråkig mössa.

Lyssna på musik

och hitta nya favoritlåtar.

 

 

 

Men vad man kanske inte vet är att den där tiden på soffan med molntittandet, regndroppandet och kakätandet med den mysiga filten är bästa grogrunden för kreativiteten.

 

Lite tristess,

lite mindre stress,

ingen press.

 

Någonstans under processen med en föreställning så tvivlar jag alltid på att det ska gå att få ihop. Då är det bra att ha en bok som den här.

 

Ja, kanske inte översvallande, livsavgörande kär-och-galen-lycklig. Men lyckligt organiserad och lugn med att allt är sorterat och lätt att hitta under flikar som heter saker i stil med ekonomi, produktionsplan och föreställningsidéer. 

 

När alla mina papper är samlade i en stilig svart ringpärm så ger det mig överblick och ro. Någonstans att ta avstamp ifrån. Någonstans att samla alla kreativa utkast och idéer.

 

Till skillnad från om allt är en enda röra av halvt utrivna blad i ett sönderfallande collegieblock. Det är då var-skrev-jag-det-där-stressen infinner sig och man börjar bläddra bland halvfärdiga scenidéer och affischutkast utan att hitta det man söker.

 

Jag har längtat efter en pärm. En stilig, svart, tygklädd. Nu håller den ordning på mina papper och alla fladdriga idéer.

 

I somras fick jag testat om vingarna bar och jag måste säga att det gick över förväntan. Jag kunde ha kraschlandat nånstans i Visbys utkanter med en bucklig självkänsla och ett par borttappade landningshjul. Istället seglade jag in och landade mjukt och fint, med skräckblandad förtjusning, på gräsmattan i Drottens ruin.

Men hur kommer man vidare? Jag stämde träff med en vän för att prata om hur det är att driva egna projekt. Höra hur hon har gjort, vart man ska vända sig och vad man kan tänka på. Vi pratade om vilka vägar som är bra och vilka som är sämre, hur man ska lägga upp planen och vad man ska fokusera på.

 

Men oavsett, så är det viktigaste av allt att tro på det man gör.

Jag kan flyga.

 

Att gå på möte med medeltidsveckans arrangörer och alla de andra artisterna är en upplevelse. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig när jag klättar jag nerför stentrappan till källarvalven, men snart hör jag glada röster. De flesta känner varandra sen tidigare. Bara jag är helt ny. Några giganter skrattar och ryggdunkar varandra. Brottstycken av samtal virvlar förbi. En har tvinnat sin mustasch, en annan har flätat sitt skägg. Någon har skrivplattan redo. 

 

Vi sätter oss på bänkarna med fårskinnsfällar och pratar om hur veckan har varit i stort och smått. Mycket är nytt för mig och jag försöker få med mig så mycket som möjligt av det som sägs. Snart trollas det fram lite tilltugg och samtalen kommer igång ordentligt kring borden.

 

Snart får vi höra om arrangörernas visioner inför nästa år. Någon jonglerar fram lite nya idéer. En annan inflikar en akrobatisk tankevurpa och skratten avlöser varandra. Det är högt i tak i de gamla källarvalven. Med brinnande iver läggs förslag fram som lyser upp hela rummet och får det att gnistra. Värmen och engagemanget känns, trots stenmurarnas kyla. Någon har klättrat högt upp bland tinnar och torn och spanar flera år framåt. När jag lämnar sällskapet svävar jag uppför trappan på den glädje som jag förstått är drivkraften för hela veckan.

 

Och en sak är säker.

De älskar verkligen sin Medeltidsvecka.

 

 

Än så länge händer det mesta i mitt huvud. Jag funderar på hur jag ska fortsätta arbeta med föreställningen så den blir ännu bättre. Mycket ska vara kvar men en del scener ska arbetas om eller ersättas med nya scener som blir tydligare. Både för mig och för publiken.

 

Nu samlar jag stoff till de där nya scenerna. Bilder, ljud, intryck och delar av samtal... Testar dem i huvudet. Funderar på hur de ska passa in, viket behov de fyller. Hur de ska kopplas ihop med resten. Jag passar på att inspireras av andra föreställningar, andra konstformer och den helt vanliga vardagen.

 

 

Jag saknar Drottens ruin.

Ja, hela Medeltidsveckan faktiskt.

 

Men nu är det tid att se vad som var bra och vad som kan bli bättre med föreställningen och arbetet runt omkring. Dags att packa upp och tvätta kostymen, se över budgeten, fylla i blanketter, få nya idéer och samla ny energi. Snart tar jag nya tag, men först lite semester. Då börjar det snart klia i fingrarna och man kan sätta igång igen.